Septemberglädje

Solen sken och strålade och jag strålade ifatt med den. Det var september igen - och livet kändes helt ok. Jag tittade tillbaka på mitt liv, och såg en hel massa trasiga augusti-månader. Varje år i augusti hände det obegripliga svåra saker, och jag kunde inte för mitt liv begripa vad det var för fel på just augusti. En vacker sommarmånad som de flesta älskar. Jag hade ont i nacken hela månaden, jag gråt mig igenom dagarna och nätterna, och till slut fattade jag alltid nåt drastiskt beslut och vände upp och ner på hela min tillvaro. Jag flyttade. Bytte jobb. Blev sjuk. Skillde mig ..... År efter år efter år - och mina augustin blev bara smärtsammare och smärtsammare.

Tills poletten trillade ner - och jag förstod.

Året var 1968, och mitt Prag var varmt och vackert. Jag var 7 år, det var augusti, och världen rasade ihop i små spillror. Jag tittade ut på Vinohradska trida där pansarvagnar och tanks rullade nedför den kullerstensbelagda gatan, och jag förstod ingenting. Min mamma och mormor grät i tyst förtvivlan, från radion hördes rop på hjälp, skott och stenras. Strider om radiobyggnaden ägde rum bara några hundra meter från vårt hus.

Jag tittade ut igen och såg en ung man i blå tröja komma springande med vår flagga. Ett skott, hans tröja färgades sakta röd medan han föll ner på kullerstenarna. Jag mötte hans blick. Orädd. Hans vänner doppade flaggan i hans blod och fortsatte springa nedför gatan.

Skotten från tanksen har ett speciell ljud, ett ljud jag aldrig kommer att glömma. Ett ljud jag hörde i mina mardrömmar långt in i vuxen ålder. Ett vinande ljud, med påföljande explosion och ljudet av sten som rasar ....

Jag lovade tyst mig själv, killen på gatan, och alla världens barn att ingen skulle någonsin behöva uppleva krig igen. Om det så är det sista jag gör, tänkte sjuåriga Veronica, det enda som hjälper här är fred, kärlek och förståelse.

Jag var 50 år när jag insåg hur mina augustin hänger ihop med mitt barndomstrauma. Och jag har vänt på det. Nu vet jag att det går. Jag försöker inte längre rädda världen, bara min egen. Och sjuåringen i mig hade alltid rätt. Det enda som hjälper är kärlek. Kärlek till sig själv i första hand, och till alla andra levande varelser. Våra tankar är det enda vi kan styra över och kontrollera.

September är återigen här. Årets augusti var det bästa i mitt liv hittills. Jag har medvetandegjort det som har varit, och jag har släppt det. Det finns alltid en väg ut ur mörker. Jag vet.