Kärleksanarkisten

I mitt hemland tar man studenten genom att avlägga en studentexamen. På riktigt. Man skriver uppsatser, gör muntliga och skriftliga prov och redovisningar, och måste verkligen göra sig förtjänt av det studentbetyg som dessa resulterar i.

Uppgiften i tjeckiska var en uppsats om världsfred. Är det något jag brinner för mer än skrivande så är det just fred på jorden, av förklarliga orsaker. Jag var helt extatisk. Jag skulle få utlopp för två av mina specialpassioner på en och samma gång - och dessutom få betyg för det! Underbart!

Jag låg vaken på nätterna och skapade en gripande berättelse om en nybliven mamma som står vid barnets säng och berättar för den lille om världen, hur den ser ut, och hur hon skulle vilja att den såg ut. Om kalla kriget. Om den fred som och kärlek som var svaret på livets stridigheter. Jag gick in med liv och lust, och med hela min själ och mitt hjärta, och när uppsatsen var klar var jag otroligt stolt över den. Inte bara har jag lyckats få med alla de delarna som skulle vara med - jag har dessutom enligt mitt tycke gjort det på ett vackert, konstnärligt och engagerande sätt.

Min passion, min specialbegåvning, och mitt engagemang i ämnet belönades med en trea. Godkänt.

Jag blev helt förkrossad. Motiveringen till det i mitt tycke urusla betyget var att uppsatsen inte var formellt korrekt. Formellt korrekt! Hela mitt konstnärliga upplägg ratades i ett nafs som flummigt.

Under lång tid framöver förmådde jag inte mig själv till att skriva. När man är 17 år och gör något med passion, något som sedan blir helt hopskrynklat och kastat i papperskorgen, då är det inte helt enkelt att bibehålla ett bra självförtroende. Men å andra sidan - passion låter sig inte inspärras hur länge som helst. Den vill ut, komma till uttryck på något vis. Så småningom började jag blogga, och höll på i många år. Och slutligen gav jag ut en bok - på tema personlig utveckling och självförverkligande. Outgrundliga äro livets vägar :)

Min bok fyller snart 3 år, och nu funderar jag på om det inte vore dags att ge ut en till. Att på allvar börja skriva igen - om livet, freden och kärleken till alltet. Början på hela resan kan vara ett författarcafé! Det ligger ännu endast på planeringsstadiet, men jag vet att det kommer att bli till.

För som sagt: passion låter sig inte inspärras hur länge som helst :)